Jag stretade hemåt i snöblasket. Jag gick samma väg som jag gått tusen och en gånger tidigare, men vid det här enda tillfället fann jag mig plötsligt omgiven av ett gäng ungdomar. Kallt stål glimmade i det brandgula ljuset från en gatlykta. Man var på väg att råna mig. Detta har aldrig hänt mig vare sig i drömmen eller verkligheten, och det var här min teori motbevisades.

En av rånarna, en ung man hade ställt sig rakt framför mig. Upphetsningen och rädslan stod som en ånga omkring honom. Jag måste ha fått ett uttryck i ansiktet som han inte var van vid, för han vek hastigt undan med blicken innan han samlade sig och fräste:

- Gubbjävel, jävla svenne ge hit stålarna för fan om du inte vill dö här å nu.

Då jag dröjde någon sekund med att reagera körde han fram sitt unga ansikte mot mig och röt:

- Fan ja dödar dig på fläcken gubbe.

Jag behövde bara lämna ifrån mig pengarna och gå därifrån, men insåg att det inte var ett alternativ. Inte för att jag var ovillig utan för att jag helt enkelt hade glömt var jag hade dem. Jag såg min rånare och möjliga baneman rakt i ögonen.

- Jag har inga pengar på mig. Eller rättare sagt, jag vet inte var jag har dom.

Smältande snö droppade i form av vatten från hyreskasernernas platta tak. Eftersom jag visste att pengarna inte låg där kunde jag vinna tid genom börja känna efter i byxfickorna. Fram, bak, inga pengar. Skjortans bröstficka, jackans innerficka, sidofickorna, inga pengar där heller. Det var ett mysterium, men jag började ana att svaret fanns i min ryggsäck.

Den unge mannen verkade ha kommit till samma slutsats. Han såg sig omkring. Jag såg mig omkring. Nästan all snö hade smält bort vid det här laget.

- Ta av dej ryggan svennejävel.

Han stod redan böjd över ryggsäcken när en förnyad tillförsikt fyllde mig. Nu visste jag att jag inte var dömd att dö i natt.

- Tänk på vad du gör innan du öppnar den.

Jag ville få honom att dra sig ur innan det var försent. Men han hade gått för långt för att kunna släppa taget. Det var redan kört. Med en vild glimt i ögonvitan, liksom en drunknande häst, drog han blixtlåset åt sidan.

Det doftade tobaksrök. En liten pojke gick framför mig. Vi var på väg hem till hans mamma. Men bakom en mur hade någon lagt sig med ett gevär och sköt på oss. Vi hann nätt och jämnt kasta oss i skydd bakom en halvt raserad husfasad. Gevärskulor smällde i betongklumparna runt omkring oss. En och annan kula rikoschetterade med ett kusligt vinande över våra huvuden.

Det började gå upp för mig att jag nu hade lämnat min egen dröm och gått in i den mardröm som min antagonist, den unge rånaren drömde. Nu fick jag se. Nu fick jag veta.

Det var förfärligt att ligga där och bli beskjuten av en anonym mördare, men det var ingenting mot vad som skedde strax därpå. Det blev en paus i skottlossningen och vi kikade fram för att se om vi skulle kunna ta oss över den öppna, oskyddade vägsträckan genom att springa allt vad tygen höll. I samma stund fick vi se pojkens mamma komma mot oss, vi ropade att hon skulle stanna, men hon förstod inte vad vi menade utan började småspringa mot oss. Mördaren börjde skjuta igen, och hon föll ihop.

Det egendomliga var denna doft av tobaksrök som fyllde gatan, det var som om husen och stenläggningen impregnerats med tobaksrök.

Jag har även sett honom i verkligheten. Han bor i samma ruffiga förort och stiger på samma tidiga tåg som jag. Han verkar jobba som byggnadssnickare. Han står i en ring tillsammans med sina arbetskamrater och småpratar. När tåget kommer fimpar de sina cigaretter, ringen upplöses och kvar är bara doften av tobaksrök.

Rymdskeppets besättning hade visserligen intalat sig att de inte skulle ha några förväntningar på platsen för The Big Bang, men de kunde ändå inte undgå att avge en liten överraskad grymtning när de kommit så nära att de kunde urskilja detaljerna. Platsen påminde på ett slående sätt om bakgården på en bondgård. Mängder av övergivna lantbruksmaskiner vilade där bland grästuvor och enebuskar, och visst kunde de känna igen en sekelgammal skördetröska, en harv och ett par hopsjunkna traktorer. Ändamålen med de övriga maskinerna var okända för besättningen, men det kunde mycket väl röra sig om gamla tidsmaskiner, eller varför inte perpetuum mobile.

De trampade försiktigt omkring på markerna men kunde till en början inte hitta en enda människa, och inga djur heller för den delen. Bondgården verkade övergiven. Om nu inte bonden åkt till stan för att handla. Sent omsider vände de tillbaka mot rymdskeppet för att anträda återfärden, och det var under den promenaden de fick syn på en människa. Det var en man som satt på en pall med naken överkropp i solen. Han satt med ryggen till och var böjd över en metallkonstruktion. Framför ansiktet höll han en svetsmask. En svetslåga höljde honom i blåvita blixtar, och nu när de hade fått syn på honom lade astronauterna också märke till det mäktiga dån som hans arbete orsakade. De satte på sig sina skyddshjälmar, för nu förstod de att de hade funnit det de sökte efter. De vandrade försiktigt fram och ställde sig att kika över axeln på mannen.

Och ur den osande svetslågan såg de hur det regnade och stänkte glödande stjärnor, planeter, månar och kometer vilka gav sig ut i världsalltet med en ofattbar intensitet.

Till slut ursäktar du dig och somnar. Jag väljer den längsta, långsammaste vägen hem. Du snarkar lätt medan jag håller ett öga på bildatorns display för att se om jag lyckas köra med så låg bränsleförbrukning som möjligt. Jag svänger av åt höger och tar den gamla vägen utefter vattnet. Vägen slingrar sig fram i tvära kurvor som vrider sig sakta på låga motorvarv. Förväntar mig att stöta på rådjur som man ofta gör här nere, kanske rentav älgar, men bilens helljus växlar bara mellan att lysa upp martallar och att lysa ut över det kolsvarta ingenting, det svalg som är havet som stjäl allt ljus.

Bensinförbrukningen har sjunkit rejält, men det återstår ännu ett par branta backar innan vi är hemma. Plötsligt vaknar du och frågar varför jag väckte dig.

- Du vaknade av dig själv, svarar jag.

- Jag tror jag vet varför festen var så tråkig, säger du. De som var där är så olika, har ingenting gemensamt. De, vi, hade ingenting att prata om.

Grannarna tro nog att jag har blivit arbetslös när de ser mig sitta här i köket (vi bor på nedre botten) dag efter dag. I själva verket tillbringar jag nätterna bakom bussratten och transporterar nattsuddande passagerare genom stan, från Sickla udde till Odenplan och tillbaka. Några trevliga, andra otrevliga men de flesta likgiltigt omedvetna om att de åker buss med en busschaufför som gasar, bromsar och styr.

Jag har hällt upp té, och nu hyvlar jag av en ostskiva från vår cheddar från Kvibille. Mmm. Det finns bara en sak som skulle kunna få mig att avstå från en bit god ost, nämligen en bit ännu godare ost.

Utan att låta sig hindras böjer hon sig framåt, kupar händerna framför ansiktet. En låga fladdrar till – en cigarett! Stormen, regnet, skymningen har gett henne lust att röka. Hon kanske till och med gick ut bara för den sakens skull. Ser röken liksom samla sig hos henne i lä där i nischen innan den ger sig ut i stormen och omedelbart blåser bort.

Jag sneglade på honom förstås, och konstaterade med viss förtjusning att han i sin tur sneglade på mig. Han hade en väska med ett tennisrack hängande över axeln, rökte en cigarett och verkade vare sig blek eller mager.

Jag kastade åter ett öga på Kafka. Då såg jag att han hade vänt blicken framåt, mot gatan framför sig. Jag såg hans ansikte från sidan och anade i profilen ett leende, som om han hade sett något löjligt.

I min egenskap av bussutbildare och rekryterare vid Busslink har jag varit en hel del på Hornsbergsgaraget, ett gammalt anrikt bussgarage som byggdes på ett Kungsholmen som då låg i utkanten av stan. Essingeleden tillkom senare och vilar nu på grova betongpelare ungefär tio meter rakt ovanför garageplanen.

Det första man tänker på i samband med Essingeleden är bullret från trafiken, som är så starkt att man inte kan stå utomhus och prata i normal samtalston. Därefter kommer avgaserna. Ett annat problem är nedsmutsningen. På vintern stänker snömodden och under resten av året dammar det. Året runt kastas skräp från bilar, alltifrån ”harmlösa” föremål som papper, plast, bananskal, äppelskrottar och liknande, till direkt livsfarliga objekt såsom glasflaskor.

Enligt Markkontorets tjänsteutlåtande kommer vid kvarteret Glädjen ett område kallat Brovakten att byggas, delvis under Essingeleden. Två bostadskvarter kommer att upprättas, ett på varje sida av leden. Närmast Essingeleden, endast 35 meter från den, kommer man att bygga 17-våningshus som fungerar som bullerskärmar för den bebyggelse som ligger bakom.

Öh, men det skall väl bo någon i ”skärmhusen” eller? Kanske man kan använda dem som centralt placerade flyktingförläggningar? Häkte för personer som skall tvångsförvisas? Praktiskt med tanke på möjligheterna till snabba kommunikationer till Arlanda.

Vad skall man då göra med marken som befinner sig under Essingeleden? Efter moget övervägande tycks man ha insett att lägenheter som befinner sig under en trafikled kan bli svåra att hyra ut. I underjorden anlägger man ett parkeringsgarage, och det är ju bra med tanke på hur Essingeleden smutsar ner.

Men vad göra med själva markytan? Enda möjligheten var att anlägga en park. En park. En park på ett underlag som består av taket till ett underjordiskt bilgarage. Bilar ovanför, bilar nedanför. Följande omedvetet humoristiska mening finns i utlåtandet om parkanläggningen: ”Med hänsyn till luftkvalitet och risker skall parken byggas så att den inte uppmuntrar till längre vistelse under Essingeleden.”

Medan vi väntar återberättar jag för mina olyckskamrater historien om en vådlig hissfärd som en sedan decennier borttappad väninna en gång berättade för mig och min dåvarande sambo. Det var en kulen, ruggig vinterkväll i Göteborg och vi tre satt i köket och kurade med stearinljus, te och cigaretter. Vi hade börjat prata om hur nära ögat det kan vara ibland, och om den fantastiska slumpen som gör att man överlever.

- Är det någon av er som har befunnit sig i fritt fall, undrade vår väninna.

Vi skrattade och menade att en och annan tur i berg- och dalbana hade man väl varit med om, men knappast värre än så. Inget fritt fall i alla fulla fall, skojade vi. (Begreppet Fritt fall existerade ännu inte på nöjesfälten i Sverige.) Men när vi såg hennes ansiktsuttryck tappade vi strax lusten att skratta. Och vi fick höra om hennes blodisande hissfärd i ett av de gamla husen på Linnégatan. Det var en regnig kväll liksom denna. Huset var gammalt och hissen så trång att, som hon uttryckte saken, man var tvungen att ta av sig ryggsäcken om man ville vända sig om. Hisskorgen var försedd med en gallergrind av rostfritt stål.

Hon hade ställt sig i hisskorgen, dragit igen den slamrande gallergrinden och tryckt på knappen märkt ”B”. Hissen startade från sjätte våningen med ett ryck och började sin färd ner genom hisschaktet. Vi föreställde oss den trånga hisskorgen med henne stående inuti, susande ner genom det mörka schaktet. Den gula 40-wattslampan i taket på hisskorgen. Trapphuset.

Hon tittade upp, betraktade oss med ett likblekt, närmast sorgset ansikte. Hennes cigarett glödde till när hon drog ett djupt bloss. Hon suckade:

- Jag vet än i dag inte vad som hände. Det hördes ett ”klonk”, hisskorgen skakade till och började öka farten. Golvet tycktes liksom avlägsna sig från mig. Jag antar att vajern hade gått av. Det fanns ingenting som höll ner hastigheten. Vi – hisskorgen och jag – befann oss i fritt fall.

Vid det laget var jag och min sambo lika fångade i hennes berättelse som hon hade varit i hisskorgen.

- Jag var på väg att störta mot döden. Ur mörkret under mig kom liksom en flod av bilder på människor ur det förflutna, min mamma, min bror, gamla skolkamrater. Men plötsligt gled bromskilarna in mellan hisskorgen och glidskenorna och fick den att tvärbromsa, så hastigt att jag genast föll omkull. När jag reste mig upp stod allting stilla. Framför mig hade jag en dörr. Hisskorgen hade stannat tillräckligt nära för att det skulle gå att dra gallergrinden åt sidan.

- Vad gjorde du sedan, när du kommit ut, frågade vi andlöst.

- Ingenting. Jag vacklade bara fram till portdörren och öppnade den. Sedan stod jag på gatan. Åtskilliga gånger har jag försökt minnas vad jag gjorde därefter, men det är alldeles tomt. Jag vet bara att jag nästa dag befann mig på mitt jobb i hemtjänsten.

Nu hör vi servicekillen komma in i entrén därnere, och vi får annat att tänka på. Vi ropar och han kommer släntrande uppför trapporna. Han stoppar in ett verktyg i hissdörren som tar bort spärrarna från dörren, så att han kan öppna och släppa ut oss. Vi är nyfikna:

- Vad är det som har hänt med hissen?

- Det ser ut som om nödbromsen slog till.

- För att vajern gick av?!

- Nä, den kan tjuvbromsa ibland, utan någon direkt orsak.

Och förvisso, från hisskorgens tak som vi ser genom den öppna hissdörren sträcker sig vajern hur stramt som helst upp genom hisschaktet. Vi tackar, önskar god natt, och vandrar eftertänksamt nerför trapporna.

Det märkliga är att jag, så här ett kvartssekel senare, inte är säker på huruvida det vår väninna berättade var något hon verkligen hade upplevt eller om det var en mardröm. Kanske var det ingenting annat än en fasansfull skräckfantasi. Kanske var det inte ens hennes berättelse. Kanske var det jag som lade en av mina värsta mardrömmar i hennes mun. Men jag minns historien varje gång jag stiger in i en gammal hiss, drar igen den slamrande gallergrinden och trycker på knappen märkt ”B”.

Jag visste från början att AA1 säljs med Linux förinstallerat, men jag tänkte att får jag ingen rätsida på det är det bara att ta bort Linux och installera Windows i stället, om än med en suck. Men med hjälp av flera communities på webben, i synnerhet AspireOneUser.com, har jag åtminstone kunnat börja ta kontrollen över operativsystemet. Det rör sig om en miniversion av distributionen Fedora, kallad Linpus Linux Lite. Kruxet är att göra operativsystemet tillgängligt för manipulation.

Så nu har jag – till min hustrus förtvivlan – börjat planera för storartade Linux-installationer i hemmet.

Så… Hej då, Bill Gates!

Jag hade lagt märke till att skördefolket på varje skördat träd lämnade kvar ett par, tre felfria, knallröda frukter, och nu fann jag det lämpligt att fråga varför. “Fåglarna behöver dom”, blev svaret. Den klara höstluften var fylld av virvlar av starar, svalor, kajor. Men gubbens svar irriterade mig och jag framhärdade: “Ni producerar ju för en marknad, för att tjäna pengar. Ska ni dessutom föda fåglarna?” Min röst lät gnällig, det hörde jag.

Gubben harklade sig. Hans kyliga, isblå ögon vilade ett kort ögonblick på mig. Sedan såg han sig omkring, sökande efter ord som var tillräckligt enkla för att förklara det självklara. Till slut sade han: “Därför att fåglarna.”