Om Bo Nathorst Westfelt

Jag heter Bo Nathorst Westfelt. Jag föddes i Göteborg den 14 september 1956. Till Stockholm kom jag 1986. Ett knappt decennium till och jag har bott i Stockholm halva mitt liv. Idag bor jag i en lägenhet tillsammans med min underbara hustru Ruth. Vårt stora projekt just nu är att spara ihop pengar så att vi kan köpa ett hus.

Som du, kära besökare av min blogg säkert redan har märkt (eller förhoppningsvis kommer att märka), kretsar den framför allt kring språket, texten, berättandet. Jag hoppar över det där intima, det smaskiga, såsom huruvida vi sover nakna eller inte, vilken färg vi har på toapapperet och vilket skjortmärke du bara måste köpa för att vara garanterat helball, typ.

Någon stor, etablerad författare är jag inte, men jag vill i den här bloggen uttrycka mig med texter som jag hoppas skall väcka ditt intresse. Tycker du om det du läser, så läs vidare. Tycker du inte om det, så låt bli. I vilket fall som helst är det mycket trevligt att veta att just du i detta ögonblick läser just den här texten!

Ända sedan jag var liten har jag haft ett behov av att skriva. Som tonåring upplevde jag mitt skrivintresse som pinsamt. Det fanns ingen i min familj som jag kunde skriva för, ingen i min omgivning som kunde hjälpa mig att utveckla mitt skrivande. Jag skrev romantiska, rimmade dikter, och när jag hade flyttat hemifrån skaffade jag mig en skrivmaskin av märket Halda (med bred vals), lärde mig den korrekta handställningen och smällde typerna i valsen så det klang i studentlägenheten jag bodde i. Resultatet av mina vedermödor utgjordes av ilsket ironiska pamfletter och en och annan novell, varav ingenting blev (och heller aldrig skall bli) publicerat.

I mitten av 80-talet gick jag ett par terminer på skrivarkursen på Biskops Arnö folkhögskola. Jag var så rädd för att göra bort mig att jag satte mig att skriva en dikt med titeln ”Jag gör bort mig”. Till min förvåning blev mina skolkamrater överförtjusta när jag läste upp den. Mitt bottenfrusna självförtroende tinade upp en liten smula.

Jag vande mig vid att skriva, fick till och med några texter publicerade i olika tidningar, men lyckades aldrig arbeta fram den där helgjutna samlingen av dikter, kortprosastycken eller noveller. Dessutom har vartenda ett av mina romanprojekt gått i stå.

Kalla mig en kung utan land, eller kanske en potentat som utan framgång försöker styra över en skärgård bestående av miljoner små öar med tjugofem gensträviga individer på var och en, som sitter framför brasan och tjurar och bara vaknar till liv när det finns en möjlighet att jävlas med kungen och lägga krokben för honom på hans leriga eriksgata.

Länge har de hindrat mig från att organisera mitt skrivande och omvandla det till handfasta produkter (böcker), men med den här bloggen tar jag hem spelet i alla fall och lurar skjortan av alla mina obstinata pappskallar till undersåtar: här får nämligen texterna komma som de vill, de får se ut som de vill, de får vara långa eller korta, får handla om vad som helst och behöver inte sluta på ett visst sätt, ja de behöver inte ens sluta.

Jaha, nu slutade det med en liten historia i alla fall.