Fritt fall

Vi har bara hunnit åka en halv våning ner när hissen tvärstannar med en kraftig smäll. Och där står den. Och där är vi. Först tittar vi på varandra, sedan på manöverpanelen. Efter ett antal fruktlösa ringningar med nödsignalen – ingen i huset reagerar (nästa gång jag hör en nödsignal från hissen lovar jag att omgående springa ut i trapphuset) – får vi syn på en liten lapp med ett telefonnummer. Som tur är har vi en mobiltelefon som är laddad både med pengar och ström. Det är bara att ringa, förklara läget och ställa sig att vänta.

Medan vi väntar återberättar jag för mina olyckskamrater historien om en vådlig hissfärd som en sedan decennier borttappad väninna en gång berättade för mig och min dåvarande sambo. Det var en kulen, ruggig vinterkväll i Göteborg och vi tre satt i köket och kurade med stearinljus, te och cigaretter. Vi hade börjat prata om hur nära ögat det kan vara ibland, och om den fantastiska slumpen som gör att man överlever.

- Är det någon av er som har befunnit sig i fritt fall, undrade vår väninna.

Vi skrattade och menade att en och annan tur i berg- och dalbana hade man väl varit med om, men knappast värre än så. Inget fritt fall i alla fulla fall, skojade vi. (Begreppet Fritt fall existerade ännu inte på nöjesfälten i Sverige.) Men när vi såg hennes ansiktsuttryck tappade vi strax lusten att skratta. Och vi fick höra om hennes blodisande hissfärd i ett av de gamla husen på Linnégatan. Det var en regnig kväll liksom denna. Huset var gammalt och hissen så trång att, som hon uttryckte saken, man var tvungen att ta av sig ryggsäcken om man ville vända sig om. Hisskorgen var försedd med en gallergrind av rostfritt stål.

Hon hade ställt sig i hisskorgen, dragit igen den slamrande gallergrinden och tryckt på knappen märkt ”B”. Hissen startade från sjätte våningen med ett ryck och började sin färd ner genom hisschaktet. Vi föreställde oss den trånga hisskorgen med henne stående inuti, susande ner genom det mörka schaktet. Den gula 40-wattslampan i taket på hisskorgen. Trapphuset.

Hon tittade upp, betraktade oss med ett likblekt, närmast sorgset ansikte. Hennes cigarett glödde till när hon drog ett djupt bloss. Hon suckade:

- Jag vet än i dag inte vad som hände. Det hördes ett ”klonk”, hisskorgen skakade till och började öka farten. Golvet tycktes liksom avlägsna sig från mig. Jag antar att vajern hade gått av. Det fanns ingenting som höll ner hastigheten. Vi – hisskorgen och jag – befann oss i fritt fall.

Vid det laget var jag och min sambo lika fångade i hennes berättelse som hon hade varit i hisskorgen.

- Jag var på väg att störta mot döden. Ur mörkret under mig kom liksom en flod av bilder på människor ur det förflutna, min mamma, min bror, gamla skolkamrater. Men plötsligt gled bromskilarna in mellan hisskorgen och glidskenorna och fick den att tvärbromsa, så hastigt att jag genast föll omkull. När jag reste mig upp stod allting stilla. Framför mig hade jag en dörr. Hisskorgen hade stannat tillräckligt nära för att det skulle gå att dra gallergrinden åt sidan.

- Vad gjorde du sedan, när du kommit ut, frågade vi andlöst.

- Ingenting. Jag vacklade bara fram till portdörren och öppnade den. Sedan stod jag på gatan. Åtskilliga gånger har jag försökt minnas vad jag gjorde därefter, men det är alldeles tomt. Jag vet bara att jag nästa dag befann mig på mitt jobb i hemtjänsten.

Nu hör vi servicekillen komma in i entrén därnere, och vi får annat att tänka på. Vi ropar och han kommer släntrande uppför trapporna. Han stoppar in ett verktyg i hissdörren som tar bort spärrarna från dörren, så att han kan öppna och släppa ut oss. Vi är nyfikna:

- Vad är det som har hänt med hissen?

- Det ser ut som om nödbromsen slog till.

- För att vajern gick av?!

- Nä, den kan tjuvbromsa ibland, utan någon direkt orsak.

Och förvisso, från hisskorgens tak som vi ser genom den öppna hissdörren sträcker sig vajern hur stramt som helst upp genom hisschaktet. Vi tackar, önskar god natt, och vandrar eftertänksamt nerför trapporna.

Det märkliga är att jag, så här ett kvartssekel senare, inte är säker på huruvida det vår väninna berättade var något hon verkligen hade upplevt eller om det var en mardröm. Kanske var det ingenting annat än en fasansfull skräckfantasi. Kanske var det inte ens hennes berättelse. Kanske var det jag som lade en av mina värsta mardrömmar i hennes mun. Men jag minns historien varje gång jag stiger in i en gammal hiss, drar igen den slamrande gallergrinden och trycker på knappen märkt ”B”.

Hej då, Bill

Det började för bara ett par veckor sedan med att min hustru hjälpte mig att skaffa en Acer Aspire One, eller ”AA1″ som den populärt kallas (liksom ”AAO” – kärt barn, många namn). Jag har en fäbless för riktigt bärbara laptop-burkar. De skall vara små och de måste ha tangentbord. I enlighet med tidens krav måste de även gå att koppla trådlöst via WLan till ett nätverk och till Internet. Är de dessutom bra och till på köpet billiga… nå, AA1:an är just en sådan dator.

Jag visste från början att AA1 säljs med Linux förinstallerat, men jag tänkte att får jag ingen rätsida på det är det bara att ta bort Linux och installera Windows i stället, om än med en suck. Men med hjälp av flera communities på webben, i synnerhet AspireOneUser.com, har jag åtminstone kunnat börja ta kontrollen över operativsystemet. Det rör sig om en miniversion av distributionen Fedora, kallad Linpus Linux Lite. Kruxet är att göra operativsystemet tillgängligt för manipulation.

Så nu har jag – till min hustrus förtvivlan – börjat planera för storartade Linux-installationer i hemmet.

Så… Hej då, Bill Gates!

Därför att fåglarna

Äppelskörden pågick för fullt. Djupt ner i slänten, bland raderna av dignande små äppelträd, puttrade en liten grön, smalaxlad traktor. Jag och markägaren, en gammal mager gubbstrutt med grön overall, orange Crescent-mössa och svarta gummistövlar stod tillsammans längst upp i backen.

Jag hade lagt märke till att skördefolket på varje skördat träd lämnade kvar ett par, tre felfria, knallröda frukter, och nu fann jag det lämpligt att fråga varför. “Fåglarna behöver dom”, blev svaret. Den klara höstluften var fylld av virvlar av starar, svalor, kajor. Men gubbens svar irriterade mig och jag framhärdade: “Ni producerar ju för en marknad, för att tjäna pengar. Ska ni dessutom föda fåglarna?” Min röst lät gnällig, det hörde jag.

Gubben harklade sig. Hans kyliga, isblå ögon vilade ett kort ögonblick på mig. Sedan såg han sig omkring, sökande efter ord som var tillräckligt enkla för att förklara det självklara. Till slut sade han: “Därför att fåglarna.”

Endast den som har ett jobb kommer i fråga

Visst är det något konstigt med en arbetssökande som är utan arbete. Den som söker jobb utan att redan ha ett är inte bara ute efter ett jobb, utan någonting mer, något odefinierat, någonting som har med mening, uppgift, roll att göra, och som gör honom till ett möjligt framtida hot, inte mot företaget, inte mot verksamheten, inte mot styrelsen, men mot vår gemenskap, mot vår lilla familj, mot de små lukter och ljud som vi vant oss vid på vårat kontor.

En platssökande som redan arbetar på Konkurrenten AB, en sån kan man föreställa sig. Man har väl varit och hälsat på hos Konkurrenten, man har sett lokalerna, man vet hur det luktar, hur ljuset faller, hur rösterna mumlar inifrån kontoren. De gör i stort sett det vi gör, en som jobbar där kan man föreställa sig – men en som är arbetslös? Vem är han, vad vill han, varifrån kommer han? Hur skall vi kunna lita på hans curriculum vitae? Eller att han platsar socialt på vår arbetsplats? Hur är det med hans profil? Är han inte underkvalificerad? Eller överkvalificerad? Kan man inte säga ”felkvalificerad”? Vad är det för konstiga typer han anger som referenser? De där åren i utlandet, vad var det för konstigheter, vad skulle han där att göra? Förresten, vad menas egentligen med ”profil”?

Men vad spelar sådana frågor för roll? Långt innan de har hunnit formuleras, innan de fått tillfälle att slinka ut mellan personalchefens vita tänder och lämna hans fylliga läppar, har den arbetslöses platsansökan gjort en kort men definitiv luftfärd och tagit plats tillsammans med äppelskrottar, apelsinskal och några avdankade gem i papperskorgen. Det sker alldeles av sig självt, helt automatiskt.

Platsansökan från den arbetslöse bär i själva verket på mängder av intressanta löften: kännedom om en annan kontinent, gedigna språkkunskaper, förmåga att tänka i nya banor tack vare fantasi- och uppfinningsrikedom, livsglädje, tålmodighet, envishet, nyfikenhet. Ovanpå detta en omfattande arbetslivserfarenhet och kvalificerade studier. Men visst är det något konstigt med att han inte har något arbete. Endast den som har ett jobb kan få ett jobb.

Balladen om skoputsarpojken

Skoputsarpojken är död. Han fanns inte på plats för att ta sig an dammiga skoläder under morgonrusningen medan kontorsfolket sneddade över Plaza de Armas på väg till sina jobb.

Föregående dags eftermiddag hade han klagat över en otäck värk i bröstet som liksom strålade upp mot halsen. Smärtan blev allt värre, och till slut orkade han inte sitta upprätt på trottoarkanten längre, och medan solen gick ner och skymdes alltmer av pinjeträden som växte höga på torget sjönk skoputsarpojken allt längre ner på de heta betongplattorna. Slutligen låg han raklång på backen och svettpärlor täckte hans ansikte. Då sade han, till sin son:

”Hijo mio, se till att skorna är rena och ordentligt borstade innan du lägger på skokrämen. Använd endast Nugget skokräm! Se till att inte putstrasan blir smutsig så att du repar lacken på kundernas skor. Om det behövs kan du lägga på litet vatten när du polerar upp skon, eftersom vattnet har egenskapen att skänka högglans åt skons yta. Varje morgon måste du investera i dagens tidningar så att kunden kan sitta och bläddra medan du putsar. Slutligen, kom ihåg att ingen respekterar den som jobbar gratis. Så för dina barns skull, se till att ta ordentligt betalt!”

Sonen nickade för att bekräfta att han hade förstått, men då var skoputsaren redan död.

I mitt förra liv

I mitt förra liv tror jag mig inte alls ha varit tibetansk munk, navahoo-shaman eller en inkarnation av Buddha. Däremot en färgad bluesman någonstans i Mississippi. Jag kan gissa att jag var en av de många som är rätt ok men som aldrig hittar ut ur skuggorna och in i strålkastarljuset. Munspel spelade jag då som nu ibland, och böjde tonerna på samma sätt. I grunden har jag behållit munspelstekniken från mitt förra liv även om jag inte vidareutvecklat den. Jag var säkert bättre på gitarr då.

Andra världskriget kom, vi hade snart blivit inblandade. Några tog värvning, andra blev inkallade. Musicerandet gav så usel lön att jag föredrog att ta värvning, varpå jag hamnade i flygvapnet. Snart satt jag och spakade en Mustang över Europa, och det var mitt livs äventyr. Jag var inte den skickligaste, men heller inte den sämsta av piloterna i US Air Force på den tiden, och upplevde mig dessutom som tillhörig en grupp, ett gäng, även om jag var svart och de flesta av de övriga vita.

En tidig morgon över Engelska kanalen blev vår grupp anfallen av skickliga tyska piloter. Mitt plan träffades, tippade över ända och gick i spinn.

Och där störtade jag och dog i mitt förra liv.

Att tända publiken

Stefan Holm gör det. Carolina Klüft gör det. Flera av dem gör det, nämligen sträcker upp händerna över huvudet och “klappar igång” publiken. De söker stöd hos åskådarna, vars empati och entusiasm ger dem mental energi, positiva vibbar, som förhoppningsvis bär dem någon liten extra centimeter på längden eller höjden. Men tänk om de skulle misslyckas fullständigt med sitt hopp, trots publikens stöd. Stefan Holm passerar utan att riva – men under ribban, Klüft tar bara några håglösa steg i längdhoppningsgropen. Men de är proffs som tränat på ett och samma moment i åratal. Skillnaden mellan rätt och fel är oftast bara nätt och jämt synlig för blotta ögat. Och publiken applåderar även deras misslyckade insatser eftersom den inte kan skilja det ena från det andra.

Nu tänker jag mig själv på friidrottsarenan. En ytterst obehaglig tanke! På 60 meter var jag alltid sist. På längdhoppet missade jag plankan. På kulstötning gick det riktigt bra men då påstod den till stationskontrollant förordnade läraren att jag hade kastat kulan i stället för att stöta den, och så fick jag underkänt. Dessemellan gick jag omkring och frös som en hund, för av någon anledning skulle de alltid förlägga friidrotten till någon dag när det blåste iskallt och duggregnade.

När magistern tvingade mig att hoppa höjdhopp på rygg (en metod som då var ganska nyuppfunnen) hamnade jag så till den milda grad rakt över ribban att den inte gled av och föll ner, utan låg kvar och böjdes. Jag kan fortfarande minnas magisterns förgrymmade ansikte. Jag hade ju inte bett om att få hoppa, tvärtom, men han tycktes ändå anse att det hela var mitt fel.

Jag tänker mig reaktionen om jag hade sträckt upp händerna över huvudet och börjat klappa…